Träd har varit viktiga vänner till oss under hela mänsklighetens historia. För över 3 000 år sedan började man plantera träd längs med vägar för att ge de resande skugga, symbolisera makt och göra vägen vackrare. Än idag förskönar alléer våra vägar, ökar vår upplevelse av den omgivande naturen och får oss att sakta ner.
Vill du veta mer om alléernas historia, om svenska alléers värde och lära dig hur du kan plantera en allé eller vårda en befintlig? På de följande sidorna hittar du svaren.
Kom med in i vår levande historia!
Träden i alléer är viktiga inslag i landskapet och präglar markant sin omgivning. De fungerar både som spridningsvägar och reträttplatser för såväl växter som djur.
Alléns träd bjuder på upplevelser på alla nivåer. De gör vägen så mycket roligare och skönare. När man går eller åker mellan trädraderna öppnar och sluter sig landskapet kring en under resans gång eftersom trädstammarna skyddar utsikten i vissa vinklar. Detta ökar njutningen av naturen ännu mer. Och tänk att gå en varm kväll i en blommande lindallé. Vilken doft! Många kommer ihåg den direkt.
Åker man bil i en allé tenderar man faktiskt att sakta ned omedvetet. Kanske man vill njuta av den levande vägen en stund, en väg med charm och historia. För det är våra förfäder vi ska tacka för alléerna. De var de som planterade våra stora alléer.
Det man vanligen kallar för alléer är en formation av två rader med träd utmed en väg. Men alléer kan även finnas i parker, trädgårdar och på kyrkogårdar. Ibland utgörs de enbart av en enkel rad. Den enkla raden, likväl som större och mindre luckor, kan vara resultatet av avverkningar och bristande återplantering. Det är främst lövträd som används som alléträd, men ibland förekommer även barrträd och kombinationer dem emellan.
Genom miljöbalkens generella biotopskydd skyddas alléer mot skadliga åtgärder. För att allén ska omfattas av skyddet ska den enligt lagen bestå av ”lövträd planterade i en enkel eller dubbel rad som består av minst fem träd längs en väg eller det som tidigare utgjort en väg eller i ett i övrigt öppet landskap. Träden ska till övervägande del utgöras av vuxna träd”.
Ett lövträd räknas som vuxet när det är 20 år gammalt eller 30 cm i diameter brösthöjd (det som inträffar först). Träden behöver inte vara levande.
Det spelar alltså ingen roll om allén är belägen på landet, i staden, i jordbruksmark eller skogsmark så länge dessa kriterier är uppfyllda. Men det finns två undantag:
Mer detaljerad information finns att få hos Naturvårdsverket, bland annat en beskrivning (pdf) om biotopen alléer och vad som gäller specifikt för den.
Biotop är ett annat ord för livsmiljö. Biotopskyddsområde enligt miljöbalkens definition är ett mindre mark- eller vattenområde som utgör livsmiljö för hotade djur- eller växter eller som annars är särskilt skyddsvärt.
Andra exempel på biotopsskyddade områden som är viktiga att bevara:
Träd som en symbol har varit med människan från början. Träd finns i urgamla myter och berättelser och symboliserar ofta kopplingen mellan jorden och himlen. Träd har sedan urminnes tider symboliserat ett slags husvakt, då de ofta dominerar omgivningen med sin storlek.
Träden har varit viktiga vänner under hela människans resa. De har gett oss ved till brasan, material för olika instrument, redskap, leksaker och vapen. De har även en viktig roll som byggmaterial.
Träden har skrivit sig starkt in i vår gemensamma historia som mäktiga solitärer, skog, holmar och alléer.
Vi måste ta oss långt tillbaka i tiden. Vi behöver faktiskt gå mer än 3 000 år tillbaka för att komma till alléernas ursprung. Alléer finns daterade redan år 1 500 f.Kr i de gamla civilisationerna i Egypten, och det finns skriftliga bevis på att alléer på den tiden även fanns i Palestina, Grekland, Indien och det romerska riket.
Det var dåvarande härskare som lät träden planteras i rader kring vägar för att skydda gående inför den brinnande solen och för att fräscha upp vägarnas omgivning. Levande skugga gjorde resan bekvämare samtidigt som allén symboliserade makt.
Alléerna kom till Sverige under 1600-talet med barocken och rokokon. Några alléer kan ha planterats redan under 1500-talet
Alléer började att anläggas vid slott, bruk och herrgårdar. Avsikten med alléerna var att de skulle bidra till att forma en ståndsmässig omgivning i motsats till bondens mer nyttobetonade landskap.
En strävan efter att försköna samhället gjorde att alléer betraktades som värdefulla. I Europa var det framförallt Frankrike och Italien som gjorde att alléerna blev en del av dagens kultur. Ordet allé kommer just från franska och betyder ”att gå eller gång”. Ordet används med små ändringar i väldigt många europeiska språk.
Till Sverige kom alléerna antagligen på 1500-talet. Då började alléer anläggas vid slott, bruk och herrgårdar. Avsikten med alléerna var att de skulle bidra till att forma en ståndsmässig omgivning i motsats till bondens mer nyttobetonade landskap.
I samband med laga skiftena under 1800-talets första hälft började alléer även planteras vid gårdar och andra större egendomar, till och med i Norrland även om det sägs att alléer från början brett ut sig från söder. Vackra björkalléer kunde man nu hitta ända uppe i Umeåtrakten. Alléer har också anlagts som läplanteringar och utmed allmänna vägar.
Vanliga alléträd är lind, ask och alm men även björk, oxel och pil förekommer. Alléträd i städer har ofta beskurits till önskad form av estetiska skäl. Böndernas träd användes ofta för lövtäkt.
Från andra världskriget och framåt har antalet alléer minskat på grund av den starkt ökande bilismen som krävde bredare vägar. Samtidigt har intresset hos allmänheten rasat fram till för bara några få år sen, men den trenden har vänt. Intresset för vårt levande kulturarv ökar igen!
Är det storlek eller ålder som är viktigast? Ur biologisk synpunkt är det ålder som är mer värdefull. Ur skönhetssynpunkt är det kanske storleken och typen av allé. Eller? Vem vet. Gamla alléer är mycket värdefulla. Tack vare sin specifika miljö är de viktigt växtplats för många typer av insekter, fåglar, lavar och mossor. Genom att gynna sådana miljöer behåller vi och skapar växtplatser för sällsynta arter vilket i sin tur gynnar oss själva då naturen verkar i en naturlig takt med balans och harmoni.
Träden i alléer är viktiga inslag i landskapet och präglar markant sin omgivning. De fungerar både som spridningsvägar och reträttplatser för såväl växter som djur. De äldre träden har ofta en ymnig och artrik flora av lavar och mossor på grund av att träden står ljust och att de blir impregnerade av näringsrikt stoft och damm från åkrar och grusvägar.
I äldre träd med murkna stammar trivs många trädlevande svampar och insekter. Hålrummen i de gamla träden är också viktiga bo- och viloplatser för fåglar och fladdermöss. För många fåglar är träden även betydelsefulla genom sin rikedom av insekter och frön.
Träd i ett öppet landskap kan ge skydd åt fälthare, fasaner och rapphöns, samt vara en tillflyktsort för rastande fåglar som söker föda på åkrarna. Fladdermöss flyger gärna i skydd av träden. Utmed trädraden kan det finnas en ängsflora med många olika gräs och örter, vilket är gynnsamt för många insekter.
Alléer vid grusvägar har en fördel. Dammpartiklar från vägen är nämligen ett berikande inslag i det rika livet bland träden. Dammet innehåller näring. Dammet sätter sig i barken. Där blir det till mat för olika lavar och mossor. Därför är gamla träd viktiga. De har grövre bark och kan fånga mer damm på sina stammar. Ännu bättre är så kallade ”rikbarksträd” – ask, alm, lönn. Deras bark är extra grov.
Barkens pH värde spelar också roll i breda mångfalden. Unga trädens bark har lågt pH. Gamla träds bark har högre pH vilket gynnar fler arter.
Alléer och hög fart hör inte ihop. Syftet med alléerna är just tvärtom: vi ska åka sakta. Alla vägar, inte bara riksvägar, där det körs fort är farliga om de är omgivna med träd . De allra flesta alléerna står kring mindre vägar, där man inte kan köra särskilt snabbt.
Träden har sin plats i landskapet. Även när vi har bråttom.
Det har forskats lite på just det här och tendensen pekar på att det skulle bli snarare tvärtom. Vi skulle troligen åka långsammare.
För att minimera olyckorna är det bra att tänka på avståndet mellan vägen och träden. Framförallt på vägar med hastighet över 70 km/h . Rekommenderade avstånd är 3–4,5 meter från vägens kant.
Det verkar inte vara bevisat. Kom gärna in med några fakta.
En aveny är en bred gata som ofta kantas av planterade träd. Gatan leder ofta fram till en speciell eller framträdande byggnad eller plats.
Ordet kommer av franska ”venir” från barockens tid och betyder ”att anlända”. Det är bildat av verbet ”avenir” (komma till ett ställe), som har sitt ursprung från latin.
Avenyer är inte vanliga i Sverige. Några exempel är Kungsportsavenyen i Göteborg, Järnvägsavenyn i Linköping samt Första, Andra och Tredje avenyen i Hässleholm.
Väldigt kända och vackra avenyer finns i Frankrike och USA.
Esplanad är en bred gata framför en fästning eller ett slott. Träden är ofta planterade i mitten av två körbanor. Ordet är en blandning av franska ”esplanade” och spanska ”esplanada” som betyder ”göra jämnt”. Även detta ord kommer ursprungligen från latin.
De nylagda esplanaderna är idag ofta stora trafikerade vägar eller även lugna strandgator där det gömda ordet ”promenad” verkligen har sin plats. Esplanaderna underlättar dessutom orienteringen i stora städer. På 1600-talet skulle esplanaderna genomkorsa stora städer. Ibland användes de också som brandgator.
Exempel på en esplanad i Sverige är Karlavägen och Valhallavägen i Stockholm och Rådhusesplanaden i Gävle.
Boulevard är en stor oftast trädplanterad gata i en stor stad. Sitt ursprung har den i 1670-talets Frankrike.
Den ursprungliga betydelsen av ordet boulevard är ”fästningsvall”. Ordet kommer från franska, men själva grunden är dock germansk den här gången.
Ordet boulevard började användas i Paris på den tiden då Louis XIV rev stadsmurarna och planterade långa alléer istället för dem. Och det är just till Paris man ska åka om man vill se de mäktigaste boulevarderna.
Lövgång är en liten gång mellan mindre växter som buskar eller träd, eventuellt klätterväxter. Växterna som är planterade på ömse sidor av gången kan vara slutna högst upp och utforma en grön tunnel. Växterna kan även få stöd av olika böjda stöttor. Som småträd används ofta framodlade sorter av nordiska trädslag som växer långsamt och förblir relativt små även som vuxna.
Lövgången var vanlig i renässansträdgården. Dess anspråkslöshet gjorde den antagligen populär i Sverige eftersom många blommor inte klarar av det nordiska klimatet.
Lövgångar kan man betrakta som minst lika värdefulla som alléer. Vissa svenska lövgångar är flera hundra år gamla.
Ska du plantera en allé? Eller äger du redan en som behöver vård? Här kan du läsa om skötsel, vård, vilka bidrag du har rätt till och mycket mer.
Alla alléer är inte biotopsskyddade. Nyplanterade alléer och barrträd omfattas inte av biotopskyddet. Skyddet träder ikraft då träden är 20 år gamla eller 30 cm i diameter brösthöjd (det som inträffar först). Ansökansförfarandet om biotopskyddsdispens får utföras av markägaren, entreprenören eller den som planerar åtgärden. De ska för Länsstyrelsen beskriva vad som ska göras och hur. Blanketter för detta finns på respektive läns webbplats.
Länsstyrelsen kan ge dig mer detaljerad information om de bestämmelser som finns och ge vägledning om hur prövningen går till.
Gällande skötsel så är normalt underhåll okej att genomföra utan dispens från biotopskyddet. Det innebär att man får ta bort mindre grenar och mindre döda grenar som inte påverkar trädens vitalitet, liknande som vid en uppbyggnadsbeskärning. Man får även fortsätta att hamla redan hamlade träd eller andra små beskärningar. Större ingrepp (t ex restaureringshamling, större kronreduceringar och grenkapningar, tillskapande av högstubbe) kan skada trädets naturvärden. Kontakta i de fallen länsstyrelsen för ett samråd om vad som är lämpligt att göra och om dispens behövs eller ej.
Kontakta naturvårdsenheten (eller motsvarande) på Länsstyrelsen i god tid. Helst några månader innan den planerade insatsen. Även akuta åtgärder kan ta ett par veckor att få beslut om.
De första två åren efter planteringen är det viktigt att se till att träden får tillräckligt med vatten under sommarhalvåret. Planterar du träd i den rekommenderade storleken 12–14 cm i omkrets i brösthöjd är det viktigt att du inte glömmer att kontrollera bevattningen inom maximalt två veckor. Mängden av vatten varierar efter vädret och läget där trädet står. I snitt brukar man vattna cirka 30 liter per gång varje eller varannan vecka när det är varm sommar. Bevattningssäck är en bra lösning. Annars är det bra att skapa en bevattningsskål kring stammen för att vattnet inte ska rinna bort.
Du kommer att veta när det är dags om du använder täckbark som täckande material kring stammen. Är jorden under täckbarken torr är det dags att vattna. Det finns också jorgfuktighetsmätare som kan hjälpa dig att hålla koll på rätt bevattning.
Kontrollera att stabiliseringsbanden är spända. Det är viktigt att stammen står helt still de första åren, för bättre rotning.
Det viktigaste med alléer är att se till att de befintliga träden bibehålls, att se till att det helst finns regelbundna avstånd mellan träden samt att vårda allérna.
Det enklaste och ofta viktigaste är att hålla efter uppväxande sly mellan träden och att röja bort vatten- och stubbskott. Var rädd om träden vid underhåll. Försök undvika att skada rötterna med maskiner. Var extra försiktig vid klippning av gräs kring nyplanterade träd. Det händer mycket ofta att den yttre och den inre barken skadas av tråden under grästrimmern.
Om din allé står vid en asfaltsväg som halkbekämpas med salt – försök begränsa mängden salt eller sluta helst helt med det. Saltet påverkar trädens rötter negativt. Träden har då svårt att få ut vatten och andra ämnen ur jorden. Deras vitalitet försämras i längden vilket ger transparenta kronor.
Alléträd blir gamla och åldras precis som andra träd. En successiv föryngring kan ske genom att nya träd planteras mellan eller bredvid de gamla utan att dessa behöver tas bort. Döda träd, som är värdefulla för många växter och djur, kan lämnas kvar om man inte tycker att de misspryder allén eller medför fara för byggnader eller människor. Många, om inte alla, kan på sikt bytas ut och ersättas med nya träd.
För att inte miljöerna för de lavar som är beroende av dammpåverkan ska förstöras är det angeläget att grusvägar längs trädraderna inte asfalteras eller på annat sätt beläggs.
Om allén har breda vägkanter, som sköts med slåtter under sensommaren då höet tas bort, förbättras livsmiljön ytterligare för många växter och djur.
En annan del av underhållet är beskärning av träden. Vi beskriver här förenklat vilka typer av beskärningar som görs på alléträden och när de bör göras. Det är alltid bra att fråga ett proffs innan man sätter igång.
Uppbyggnadsbeskärning – träden är små (upp till 20 år efter plantering) och ingreppet görs för att bygga upp kronan på rätt sätt. Det är nu man lägger grunden för den kommande kronan.
Växtbeskärning, säkerhetsbeskärning – utförs vid behov och består av gallring av kronan, borttagning av opassande eller farliga grenar, reduktion mot vägen och uppstamning.
Vitaliseringsbeskärning, säkerhetsbeskärning – gamla träd brukar ha breda kronor. Grenarna är väldigt långa och tunga och olika naturliga defekter blir fler. Forskare tror att det inte finns något träd över 100 år utan åtminstone en hålighet i något stadium. Detta kan innebära risker för människor genom att grenar kan fläka sig och falla på vägen eller hela träd kan blåsa omkull på grund av sin storlek eller sviktande livskraft. Beskärning av gamla träd skall ske i samförstånd med Länsstyrelsen.
Bäst tid för alla typer av beskärningar är juni till september – förutom säkerhetsbeskärning och vissa undantag.
Några undantag:
Träden mår bättre dels för att rotsystemet försörjer färre grenar i kronan, dels för att de grenar som finns kvar i kronan får mer ljus. Ingreppet ska vara försiktigt och man ska helst undvika stora snitt. Beskärning kan upprepas efter cirka 5–10 år.
Det är alltid ett ingrepp. Träden får sår och reagerar. Såren läks genom att torka ut och försvinner så småningom under barken.
Ja, de heter EAC-normer. Alla utbildade arborister skall känna till dem.
Det första man kanske tänker på är trädvalet. Man anpassar trädslagen efter jordmån, växtzon, solriktning och kulturhistoria. Det är nog bäst att kontakta erfaren entreprenör eller plantskola. Där får du bra hjälp vilket trädslag blir lämpligast. Länsstyrelsen har möjlighet att styra över vilket trädslag som ska väljas då det är fråga om en biotopskyddsdispens (gäller ej nyetablerade alléer). Detta utifrån vilka naturvärden som finns i allén samt vilka träd som redan förekommer. Det kan även hända att Länsstyrelsen ur ett kulturhistoriskt perspektiv kräver att ett visst trädslag ska planteras. Se till att du är ägare av marken. Ibland kan skötseln falla under Trafikverkets ansvar.
Avståndet mellan träden varierar utifrån behov, läge och trädslag. Det vanligaste är 8–12 meter men det går bra att plantera tätare. När träden växer sig stora kopplar de ihop sina kronor med varandra. Tätare alléer brukar ge bättre skydd och skugga. Plantera gärna träden i sicksack, det vill säga att de inte står mittemot varandra. Då får deras kronor mera plats.
Hitta antingen ett trädföretag med bra referenser som kan utföra jobbet eller ge dig själv in i projektet.
Det enklaste brukar vara att köpa plantor direkt från odlaren. Den vanligaste storleken idag är träd med stamomfång på 12-14 cm. Vilket betyder att till exempel lindar i denna storlek är ungefär 3-4 meter höga. Det går bra att plantera mindre träd 8-10 cm reducerar kostnaden så du kan plantera fler träd istället eller spara en del av budgeten till kommande skötsel.
Det går bra att satsa på mindre träd om du inte vill belasta din ekonomi. Det är bevisat att mindre träd rotar sig bättre och framförallt fortare. Du får samma resultat i slutändan. Dessutom mycket billigare.
Är det en landsväg som saltas för halkbekämpning på vinter – ta hänsyn till det. Saltet NaCl är ett aggressivt ämne som försämrar trädens förmåga att ta ut näring ur jorden. Träden mår därför dåligt av det. Vissa trädslag som till exempel björk eller cypresser är väldigt ömtåliga för just salt. Välj andra trädslag eller försök halkbekämpa med sand istället. Det finska saltet CaCl2 är rätt mycket bättre för växter men lämnar ändå påverkan i marken.
Om du inte får ett färdigt underlag av Länsstyrelsen mät själv hur många träd du ska plantera och var exakt. Markera hålen.
Anlita en skicklig grävmaskinist om du inte vill kämpa med spaden. Tycker du om att köra maskiner kan du hyra en grävmaskin och gräva själv. Det räcker med en liten grävmaskin då man inte behöver gräva särskilt stora hål. De bör vara cirka 30–40 cm djupa och 100 cm breda. Fyrkantig form är bäst.
Träden i den rekommenderade storleken väger cirka 100 kg/styck. Se till att jordklumparna aldrig torkar ut. Placera träden i skuggan före planteringen. Vattna ofta och ge stöd till långa stammar som kan brytas av ur jordklumpen.
Jätteträdsbeståndet minskar långsamt men kontinuerligt i flera regioner samtidigt som rekryteringen är långsam eller saknas helt. Antalet grova jätteträd (med en omkrets över 4 meter) i Sverige bedöms uppgå till 35 000 varav cirka 3 000 finns inom naturreservat, biotopskydd och naturminnen. Cirka 70 procent utgörs av ekar.
Den nuvarande minskningen av antalet grova jätteträd bedöms uppgå till 0,5–1 procent årligen. Skador samt avverkning av enskilda jätteträd utgör ett påtagligt problem i synnerhet i tätorter men även i odlingslandskapet. Upphörd hävd och igenväxning av kulturlandskapet bedöms vara det allvarligaste hotet mot beståndet av jätteträd. Åtgärdsprogrammet fastställer kriterier för att bedöma gynnsam bevarandestatus för jätteträd med utgångspunkt från frihet från konkurrenskraftiga träd, frånvaro av fysisk skadeverkan , tillräcklig återväxt samt trädkronans vitalitet.
Särskilt skyddsvärda träd definieras här således med utgångspunkt från egenskaper hos det enskilda trädet. Både levande och döda träd ingår i definitionen. Särskilt skyddsvärda träd är ovanliga i vardagslandskapet och bör som regel betraktas som omistliga oavsett om de påträffas i skogsmark, odlingslandskap eller urbana miljöer.
Träd som inte uppfyller något av kriterierna kan naturligtvis ändå ha ett kulturmiljövärde eller värde som livsmiljö för rödlistade arter. Förekomst av rödlistade arter på träd som ej uppfyller kriterierna beror emellertid ofta på särskilda förutsättningar (till exempel hög luftfuktighet) snarare än egenskaper hos det enskilda trädet. Äldre träd av till exempel alm, ask, rönn , oxel, asp och sälg uppfyller endast ibland kriterierna men är en biologisk bristvara och bör betraktas som naturvärdesträd . Naturvärdesträd är definierade enligt de svenska FSC-kriterierna. Detta gäller även för lavar och mossor.
Det tar lång tid innan träd utvecklas. Den långa ”leveranstiden” utgör en viktig del av den bevarandeproblematik som åtgärdsprogrammet belyser närmare. En stor del av de särskilt skyddsvärda träden i kulturlandskapet saknar tillräckliga bevarandeåtgärder och deras antal minskar långsamt men kontinuerligt. I synnerhet ekar och före detta hamlade lövträd är starkt beroende av ett traditionellt hävdat odlingslandskap och har ett kontinuerligt behov av frihuggning och hävd. Hotbilden för särskilt skyddsvärda träd i kulturlandskapet är komplex men omfattar främst igenväxning efter upphörd hävd, utebliven beskärning samt avverkning eller skadeverkan i människonära miljöer.
Små träd (under 40cm diam.) kan också ha håligheter, svampar etc. Tänk även på det.
Även fleråriga fruktkroppar (svampar) är värdefulla.
Ett genomsnittligt träd förbrukar 24 miljoner kubikmeter koldioxid under sin livstid. Just höga koldioxidvärden orsakar klimatets negativa förändringar, så träd motverkar alltså klimatförändringarna.
Fem myter om träd
Inte alla används som alléträd
Unga bokträd är väldigt känsliga mot direkt solljus och oskyddade öppna ytor. Det är helt enkelt svårt att få upp plantorna när de är små. Det är väldigt svårt och kräver noggrant arbete att sköta en nyplanterad bokallé. Dessutom växer inte bok naturligt över hela landet. Den trivs bäst i Skåne eller branta sluttningar i södra Sverige. Men när man väl tagit sig förbi de första åren – då är det värt mödan.
En viktig del av Naturvårdsverkets arbete är att bevara landets djur- och växtarter samt deras livsmiljöer. Mellan 5 och 10 procent av arterna i Sverige bedöms vara hotade eller missgynnade, det vill säga deras överlevnad är på sikt inte säkrad. En förteckning över dessa arter kallar man för rödlista.
Naturvårdsverket upprättar särskilda åtgärdsprogram för att åstadkomma en gynnsam bevarandestatus för rödlistade arter och deras livsmiljöer. Åtgärdsprogrammet för särskilt skyddsvärda träd i kulturlandskapet förväntas ha positiva effekter för över 400 rödlistade arter.
Intresset för att bevara gamla träd har en lång historia även om motiven har utvecklats över tiden. Idag används i stor utsträckning en gemensam värdegrund där bevarandeåtgärder beskrivs och motiveras genom en sammanlagd bedömning av trädmiljöernas natur-, kultur- och upplevelsevärden. Denna värdegrund har varit en viktig utgångspunkt för arbetet med åtgärdsprogrammet.
En stor del av det biologiska kulturarvet tillvaratas om myndigheter i samverkan med markägare, ideella organisationer och andra aktörer prioriterar skydd och vård av de utpekade trädmiljöerna. Detta kan bidra till att miljökvalitetsmålen Levande skogar, Ett rikt odlingslandskap och God bebyggd miljö uppnås. Dessa är tre av de sexton mål som riksdagen har beslutat om för en bättre miljö.